Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa - Страница 102

• Предыдущая
• 102/137
• Следующая

'Jo jo man, ar det Blacksasen, som jag har ridit opp pa,' tankte han. 'Det kan inte vara nagot annat berg. Dar i vaster ser jag Jarvso klack, och i oster blanker havet omkring Agon. Oppe i norr ser jag ocksa nagot, som skiner. Det ar nog Dellen. Och har i djupet under mig ser jag den vita roken fran Nianforsen. Ja, det ar Blacksasen, som jag har kommit opp pa. Det var ocksa ett aventyr!'

Nar de var oppe pa hogsta toppen av berget, stannade hasten bakom en yvig gran, som om den ville halla sig dold dar. Prosten bojde sig fram och forde undan grenarna, sa att han fick fri utsikt.

Bergets kala hjassa lag framfor honom, men det var inte tomt och ode dar, som han hade vantat. Mittpa den oppna platsen lag ett stort klippblock, och runt om detta var manga vilda djur forsamlade. Det sag ut, tyckte prosten, som om de vore ditkomna for att halla nagot slags ting.

Narmast intill den stora stenen sag prosten bjornarna, som var sa tungt och fast byggda, att de liknade palskladda klippblock. De hade lagt sig ner och blinkade otaligt med de sma ogonen. Den marktes, att de hade svart for att halla sig vakna. Bakom dem satt nagra hundra vargar i tata leder. De var inte somniga utan mer livliga mitt i vintermorkret an nagonsin om sommaren. De satt pa bakbenen som hundar, piskade marken med svansarna och flamtade haftigt, med tungan hangande langt ut ur gapet. Bakom vargarna smog lodjuren omkring, styvbenta och klumpiga, lika stora, vanskapade kattor. De tycktes sky att visa sig for de andra djuren och fraste da nagon kom dem nara. Ledet bakom lodjuren intogs av jarvarna, som hade hundansikte och bjornpals. De trivdes inte pa marken, utan trampade otaligt med sina breda fotter och langtade att fa komma opp i traden. Och bakom dessa, over hela platsen anda bort till skogsbrynet, tumlade ravarna, vesslorna, mardarna, som alla var sma och synnerligen skont skapade, men hade en an mera vild och blodtorstig uppsyn an de storre djuren.

Allt detta sag prosten mycket val, darfor att hela platsen var upplyst. Pa den hoga stenen i mitten stod namligen skogsraet och holl i handen ett tallvedsbloss, som brann med hog, rod laga. Raet var hogt, som det hogsta trad i skogen, hade granriskappa och grankotthar. Det stod alldeles stilla, med ansiktet vant mot skogen. Det spejade och lyssnade.

Fastan prosten sag alltihop fullkomligt tydligt, var han sa forvanad, att han liksom ville strida emot och inte tro sina egna ogons vittnesbord. 'Det ar ju alldeles omojligt, det har,' tankte han. 'Jag har ridit omkring for lange i skogsmorkret. Det ar en inbillning, som har fatt makt med mig.'

Men i alla fall gav han med storsta iver akt pa allting, och han undrade vad han skulle fa se, och vad som skulle komma att handa.

Han behovde inte vanta lange, forran nerifran skogen ljod en liten pinglande skalla. Och strax horde han buller av steg och av bristande grenar, sasom nar en mangd djur bryter fram genom vildmarken.

Det var en stor skara husdjur, som kom opp pa berget. De tagade fram ur skogen i sadan ordning, som om de skulle ha varit pa vag till faboden. Forst gick skallkon, sedan tjuren, sa de andra korna och darefter ungkreatur och kalvar. Faren foljde dem i en tat skock, sa kom getterna och sist ett par hastar och fol. Vallhunden gick vid sidan av hjorden, men varken vallgosse eller vallpiga ledsagade den.

Prosten tyckte, att det var hjartskarande att se tamdjuren komma tagande ratt mot rovdjuren. Han skulle ha velat stalla sig i vagen for dem och skrika at dem att stanna, men han forstod nog, att det inte var i nagon manniskas makt att hejda boskapens vandring denna natt, och han holl sig stilla.

Det var latt att se, att tamdjuren plagades infor det, som de hade att ga till motes. De sag elandiga och angsliga ut. Om det sa var skallkon, skred hon framat med hangande huvud och modlosa steg. Getterna hade inte lust varken att leka eller stangas. Hastarna forsokte att halla sig kacka, men hela deras kropp riste av skrack. Allra omkligast sag vallhunden ut. Den holl svansen mellan benen och nastan krop utefter marken.

Skallkon ledde taget anda fram till skogsraet, som stod pa stenen pa berget topp. Den gick runt omkring stenen och vande sa tillbaka mot skogen, utan att nagot av vilddjuren rorde den. Och pa samma satt vandrade all boskap oantastad forbi vilddjuren.

Medan kreaturen drog forbi, sag prosten, att skogsraet sankte sin tallvedsfackla over en och annan av dem och vande den nerat.

For var gang detta skedde, brot rovdjuren ut i ett hogt, glatt rytande framfor allt om det var over en ko eller nagot annat storkreatur, som facklan sanktes, men det kreatur, som sag facklan vandas over sig, skrek hogt och gallt, som om det skulle ha fatt en kniv i kottet, och hela den flock, som det tillhorde, brot ocksa ut i klagan.

Nu borjade prosten forsta vad det var han sag. Han hade allt hort talas forut om detta, att djuren i Delsbo samlade pa Blacksasen var nyarsnatt, for att skogsraet skulle utmarka vilka tamdjur, som under nasta ar skulle falla i rovdjurens vald. Han kande en stor omkan med de arma kreaturen, som var under vilddjursvalde, fast de val inte borde ha nagon annan herre an manniskan.

Knappast hade den forst flocken dragit bort, forran det aterigen hordes skallklang nerifran skogen och boskapen fran en annan gard kom tagande opp pa bergstoppen. Den gick i samma ordning som den foregaende och vandrade fram till skogsraet, som stod dar strangt och allvarligt och markte ut djur efter djur for doden. Och efter denna flock kom skara pa skara utan avbrott. Somliga flockar utgjordes blott av ett par getter. Det var tydligt, att dessa kom fran sma torftiga hem, men fram till skogsraet maste de, och varken de ena eller de andra blev skonade.

Prosten tankte pa Delsbobonderna, som hade sa mycken karlek for sina husdjur. 'Visste de bara om detta, skulle de val inte lata det fortga sa har,' tankte han. 'De skulle val vaga sitt eget liv hellre an att lata sin boskap vandra fram mellan bjornar och vargar och fa sin dom av skogsraet.'

Den sista flocken, som tradde fram, var prastgardsboskapen. Prosten kande igen skallkons klocka redan pa langt hall, och det matte ocksa hasten ha gjort. Den borjade skalva i alla leder och betacktes av svett. 'Jasa, nu ar det din tur att ga forbi skogsraet och fa sin dom,' sade prosten till hasten. 'Men var inte radd du! Jag forstar nog varfor du har fort mig hit, och jag ska inte overge dig.'

Den praktiga prastgardsboskapen kom i ett langt tag fram ur skogen och gick mot skogsraet och vilddjuren. Den sista i raden var hasten, som hade fort sin husbonde opp pa Blacksasen. Prosten hade inte stigit ur sadeln, utan satt kvar dar och lat djuren bara honom fram mot skogsraet.

Han hade varken bossa eller kniv till sitt forsvar, men han hade tagit fram handboken och satt med den tryckt mot sitt brost, nar han nu gav sig i kamp med styggelsen.

Till en borjan var det, som skulle ingen ha markt honom. Prastgardsboskapen gick forbi skogsraet pa samma satt som de andra hoparna. Skogsraet sankte inte tallvedsfacklan over nagot av djuren. Forst nar den kloka hasten kom, gjorde det en rorelse for att utmarka den for doden.

Men i detsamma strackte prosten opp handboken, och fackelskenet foll pa korset pa bokparmen. Skogsraet gav till ett hogt och gallt skrik, och blosset foll ur dess hand ner pa marken.

Lagan slocknade genast, och i den plotsliga overgangen fran ljus till morker kunde prosten ingenting se. Ingenting horde han heller. Omkring honom radde samma djupa tystnad, som det brukade vara om vintern i vildmarken.

Da delade dig hastigt de tunga molnen, som tackte himlen, och genom ramnan tradde fullmanen och kastade ljus ner till marken. Och nu sag prosten, att han och hasten stod ensamma pa Blacksasens topp. Inte ett enda av de manga vilddjuren fanns kvar dar. Marken var inte opptrampad av alla boskapshjordarna, som hade gatt over den. Men sjalv satt han med handboken strackt framfor sig, och hasten under honom stod skalvande och badade i svett.

• Предыдущая
• 102/137
• Следующая