Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa - Страница 69

• Предыдущая
• 69/137
• Следующая

"Aldrig forr har jag sett sa manga vagar, som alla kommer fran att hall," tankte pojken. "Det matte vara mycket varor, som ska fraktas genom det har landet norrifran."

Pa samma gang tyckte han, att detta var markvardigt, for han trodde, att norr om Vastmanland skulle det nara pa vara slut med Sverige. Det, som fanns kvar av landet, kunde val inte vara sa stort annat an skog och odemark, menade han.

Nar vildgassen hade blivit drivna anda bort till Sagan, matte Akka ha forstatt, att de hade kommit at helt annat hall, an hon onskade, for har vande hon med flocken och borjade att i svar motvind arbeta sig tillbaka mot vaster. De foro alltsa an en gang over den randiga slatten och fortsatte sedan inat vastra delen av landskapet, som bestod av skogiga bergstrakter.

Sa lange som pojken hade farit over slatten, hade han suttit framatlutad over gashalsen och sett ner, men nar den upphorde och han sag, att det lag stora skogstrakter framfor honom, satta han sig uppratt och tankte, att han skulle vila ogonen, for dar marken var tackt med skog, brukade det inte finnas mycket att se pa.

Nar de hade flugit fram en stund over skogsasar och smasjoar, fick pojken hora nagot, som gnisslade och liksom jamrade sig nere pa marken.

Da maste han luta sig framover och se ner forstas. Vildgassen foro inte sardeles fort nu, nar de kampade sig fram i motvind, utan han kunde se landet under sig mycket tydligt. Det forsta, som han markte, var ett svart hal, som bar ratt ner i jorden. Over halet var rest ett hissverk av grova stockar, och hissverket hamtade just med gnissel och tjut upp en tunna, lastad med stenstycken. Runt omkring lago stora stenhogar, en angmaskin flasade i ett skjul, kvinnor och barn sutto i en ring pa marken och sorterade stenar, pa en smal hastbana rullade nagra vagnar, lastade med graa stenstycken, och i skogsbrynet lago sma arbetarbostader.

Pojken kunde inte begripa vad detta var for nagot, och han ropade med full hals nerat marken: "Vad ar det har for att stalle, dar de hamtar opp sa mycket grasten ur jorden?"

"Hor pa det notet! Hor pa det notet!" kvittrade sparvarna, som voro hemma pa platsen och hade val reda pa sig. "Han kan inte skilja jarnmalm fran grasten. Han kan inte skilja jarnmalm fran grasten."

Da forstod pojken, att det, som han sag, var en gruva. Han blev ratt besviken, for han hade tankt, att gruvor skulle ligga pa hoga berg, men den har lag pa slata marken mellan ett par bergasar.

Snart hade de lamnat den bakom sig, och pojken satt pa nytt och stirrade ratt framat, for granskogsasarna och bjorkdungarna, som lago under honom, tyckte han sig ha sett manga ganger forut. Da kande han, att en stark varme slog opp mot honom fran marken, och genast maste han titta ner for att fa reda pa vad detta kom sig av.

Under honom lago stora hogar av kol och malm, och mittibland dessa stod en hog, attkantig, rodmalad byggnad, som sande en hel kvast av lagor mot himlen.

Forst kunde pojken inte tro annat, an att det var en eldsvada, men sa sag han folk ga helt lugnt pa marken och inte bry sig det minsta om elden, och da kunde han inte begripa hur detta hangde ihop.

"Vad ar det har for ett stalle, dar ingen fragar efter, att ett hus star i ljusan laga?" ropade pojken nerat marken.

"Hor pa den, som ar radd for elden!" kvittrade bofinkarna, som bodde i skogsbrynet och hade val reda pa vad som skedde i grannskapet. "Han vet inte hur jarnet smaltes ur malmen. Han kan inte skilja en masugnslaga fran en eldsvada."

Snart hade de lamnat masugnen bakom sig, och pojken satt pa nytt och sag ratt framat, darfor att han menade, att det inte skulle finnas mycket att se i den har skogstrakten. Men han hade inte flugit langt, forran han fick hora ett forfarligt larm och ovasen nerifran jorden.

Nar han sag ner, lade han forst marke till en liten strom, som kom i stark fors utfor en bergvagg. Bredvid faller lag en stor byggnad med svart tak och hog skorsten, som sande ut en tjock, gnistblandad rok. Utanfor byggnaden lago jarnklumpar och jarnstanger och riktiga sma berg av kol. Marken var svart vida omkring, och svarta vagar lopte ut at alla hall. Fran byggnaden hordes ett obeskrivligt larm. Det danade och fraste. Det lat, som om nagot med starka slag sokte att forsvara sig mot ett vasande vilddjur. Men det besynnerliga var, att ingen fragade efter det, som skedde. Ett stycke darifran lago arbetarbostader under grona trad, och anda langre bort reste sig en stor, vit herrgardsbyggnad. Men pa arbetarbostadernas trappor lekte barnen alldeles lugna, och i herrgardsalleen gick folk och promenerade i god ro.

"Var ar det har for ett stalle, dar ingen fragar efter, att de slar ihjal varandra inne i byggningen?" skrek pojken nerat marken.

"Hack, ack, ack, ack! Dar far en, som har val reda pa sig. Hack, ack, ack, ack!" skrattade en skata. "Det ar ingen, som blir sliten i stycken. Det ar jarnet, som sprakar och fraser, nar det lagges under hammaren."

Snart hade de lamnat jarnbruket bakom sig, och pojken satt pa nytt och sag ratt framat, for han trodde, att har i skogstrakten kunde det inte finnas mycket att se.

Nar de hade rest en stund, horde han en klocka ringa, och han maste an en gang titta ner for att ta reda pa var ljudet kom ifran.

Da sag pojken under sig en bondgard, som han aldrig hade sett maken till. Boningshuset var en lang, rodfargad envaningsbyggnad, och det var inte sardeles stort tilltaget, men det, som forvanade honom, var att se alla de stora, valbyggda uthus, som lago darbredvid. Pojken visste ungefar hur manga uthus som behovdes vid en gard, men har matte de ha haft dubbelt och tredubbelt av allt. Ett sadant overflod pa byggnader hade han aldrig tankt sig. Inte heller kunde han rakna ut vad som skulle forvaras i dem, for det fanns nastan inga akrar invid garden. Han sag nagra akerlappar inne i skogsmarken, men dels voro de sa sma, att han knappt ville kalla dem for akrar, och dels voro de sa sma, att han knappt ville kalla dem for akrar, och dels stod det redan en lada pa var och en av dem for att ta i forvar vad som dar kunde skordas.

Pa stalltaket satt vallingklockan under en huv, och det var darifran, som ringningen kom. Husbonden gick mot koket med sina drangar, och pojken sag, att han hade mycket och statligt folk.

"Vad ar det for folk, som bygger sa stora gardar mitt i skogen, dar det inte finns nagon aker?" ropade pojken nerat marken.

Tuppen gick pa sopbacken och svarade honom genast.

"Gammal bergsmansgard. Gammal bergsmansgard," gol han. "Akrarna ligger under jorden. Akrarna ligger under jorden."

Nu borjade pojken forsta, att detta inte var en sadan skogstrakt, som man kunde resa over utan att titta pa den. Skogar och berg fanns det visserligen overallt, men det var otroligt sa manga markvardiga stallen som lago gomda mellan dem.

Det fanns gruvfalt, dar hiss-stangerna hollo pa att falla omkull, och dar marken var genomborrad av gruvhal, och det fanns gruvfalt, dar arbetet fortgick, dar de dova gruvskotten hordes anda upp till vildgassen, och dar hela byar av arbetarbostader reste sig i skogskanten. Det fanns gamla, overgivna smedjor, dar pojken genom det sonderfallna taket kunde se ner pa valdiga, jarnbandade hammarskaft och klumpigt uppmurade ugnar, och det fanns stora, nyanlagda jarnverk, dar det arbetades och hamrades, sa att marken skalv. Det fanns sma stader darinne i vildmarken, som lago tysta och sago ut att ingenting veta om allt bullret omkring dem. Det lopte linbanor fram genom luften pa vilka korgar, lastade med malm, sakta fardades fram. I alla forsar snurrade hjul, elektriska ledningar stroko genom den tysta skogen, och ofantligt langa jarnvagstag kommo rullande med sexti, sjutti vagnar, lastade an med malm och kol, an med jarnstanger, platar och staltrad.

Nar pojken hade suttit en stund och sett pa allt detta kunde han inte halla sig tyst langre. "Vad heter det har landet, dar det bara vaxer jarn?" fragade han, fast han visste, att faglarna nere pa marken skulle gora narr av honom.

• Предыдущая
• 69/137
• Следующая