Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa - Страница 77

• Предыдущая
• 77/137
• Следующая

Inte forr hade bocken fatt hornen skurade, an han sprang till skogs. Bonden foljde honom, och nar han hann opp bocken, stod denne och gned hornen mot nagra stenar, som var roda. Bonden tog opp stenarna, smakade och luktade. Han trodde sig forsta, att han hade rakat pa nagot slags malm.

Medan han stod dar och funderade, kom ett stenblock rullade utfor en brant tatt bredvid honom. Bonden sprang at sidan och raddade sig, men bocken Kare kom ratt under blocket och blev ihjalslagen. Nar bonden tittade oppat branten, sag han en stor, stark jattekvinna, som var i fard med att rulla ner annu ett stenblock mot honom. 'Vad tar du dig till?' ropade bonden. 'Jag har varken gjort dig eller nagon av de dina nagot ont.' – Nej, det vet jag nog,' sade jattekvinnan. 'Men jag maste sla ihjal dig, darfor att du har upptackt mitt kopparberg.' Detta sade hon med bedrovad rost, som om hon vore ganska motvillig att doda honom, och harav fick bonden mod att ge sig i tal med henne. Da berattade hon honom om gammaljatten, om loftet, som hon hade gett, och om systern, som hade fatt brorslotten. 'Jag ar sa led at att sla ihjal alla de oskyldiga stackare, som finner reda pa mitt kopparberg,' sade hon, 'att jag onskar, att jag aldrig hade tagit emot arvet. Men vad jag har lovat, det far jag halla.' Darmed borjade hon ater banda pa stenblocket. 'Ha inte sa brattom!' sade bonden. 'Inte behover du sla ihjal mig for det dar loftets skull. Det var inte jag, som fann reda pa kopparn, utan det var bocken, och honom har de redan dodat.' – 'Menar du, att jag kunde slippa med det?' sade jattedottern och blev tveksam. – 'Ja, det menar jag visst,' sade bonden. 'Du har hallit ditt lofte sa val, som nagon kan begara.' Och han talade sa forstandigt med henne, att han fick behalla livet.

Bonden for nu for det forsta hem med korna. Sedan vandrade han nerat Bergslagerna och lejde sig drangar, som forstod sig pa bergshantering. Dessa hjalpte honom att ta opp sig en gruva pa det stallet, dar bocken hade mist livet. I borjan var han radd att bli dodad, med det forholl sig nog sa, att jattedottern hade trottnat pa att vakta sitt kopparberg. Hon ofredade honom aldrig.

Malmadern, som bonden hade upptackt, gick fram i sjalva bergytan, sa att det var varken svart eller besvarligt att bryta malmen. Han och drangarna slapade fram ved ur skogen, lade opp stora bal pa malmberget och tande pa. Da sprack stenen sonder av varmen, sa att de kunde komma at malmen. Darpa lat de malmstyckena ga igenom den ena elden efter den andra, tills de fick fram den rena kopparn och hade skilt den fran slaggen.

Forr i varlden anvande folk nastan annu mer koppar till dagligt bruk, an de gor nu for tiden. Den var en eftersokt och nyttig vara, och bonden, som agde gruvan, blev snart stormrik. Han byggde sig en stor, praktig gard i narheten av gruvan och kallade den Kararvet efter bocken. Nar han red till gudstjansten i Torsang, var hans hast skodd med silver, och nar hans dotter skulle fira brollop, lat han brygga ol av tjugu tunnor malt och steka tio stora oxar pa spett.

Pa den tiden brukade folk for det mesta halla sig stilla var och en i sin landsanda, och nyheter blev inte sa latt kringforda som nu. Men ryktet om att en stor koppargruva hade blivit funnen nadde anda fram till manga manniskor, och de, som inte hade battre att gora, gav sig astad oppat Dalarna. Pa Kararvet blevo alla fattiga vandrare val mottagna. Bonden tog dem i sin tjanst, gav dem god lon och lat dem bryta malm at honom. Det fanns nog och overnog av malm, och ju fler tjanare han kunde satta till arbete, desto rikare blev han.

Men en kvall lar det ha hant, att fyra raska karlar med bergsmanshackan pa axeln kom vandrande till Kararvet. De blev val mottagna som alla andra, men nar bonden fragade om de ville arbeta hos honom, sade de tvart nej. 'Vi tanker bryta malm for egen rakning,' sade de – 'Det ar val anda sa, att det har malmberget ar mitt,' sade bonden. – 'Vi tanker inte bryta i din gruva,' svarade de frammande. Berget ar stort, och det, som ligger fritt och ohagnat i vildmarken, har vi lika mycken ratt till som du.'

Mer blev det inte talat om detta, och bonden fortfor att visa gastfrihet mot de nykomna. Tidigt nasta dag gick de ut for att arbeta, fann kopparmalm ett stycke langre bort och borjade bryta den. Nar de hade hallit pa nagra dar, kom bonden till dem. 'Det ar gott om malm har i berget,' sade han. – 'Ja, det vill mycket folks arbete till, innan denna skatten ar lyftad,' svarade en av de frammande. – 'Det forstar jag nog,' sade bonden, 'men jag tycker anda, att ni borde ge mig skatt av den malm, som ni bryter, darfor att det ar min fortjanst, att det kan drivas bergshantering har.' – 'Nu forstar vi inte vad du menar,' sade karlarna. – 'Jo, jag har frigjort berget genom min klokhet,' sade bonden och berattade for dem om de bada jattedottrarna och om brorslotten.'

Karlar horde mycket noga pa detta, men de tycktes fasta sig vid annat i berattelsen, an bonde hade vantat. 'Ar det sakert, att den andra jattekvinnan ar farligare an den, som du rakade ut for?' sade de. ' Jag tror inte, att hon skulle visa er mycket forbarmande,' svarade bonden.

Darmed lamnade han dem, men han holl ogonen pa dem, och om en stund sag han, att de upphorde att arbeta och vandrade inat skogen.

Nar folket satt vid kvallsvarden pa Kararvet den dagen, hordes ett forfarligt tjut av vargar borta fran skogen. Mittibland vilddjurens tjutande ljod manniskoskrik. Bonden reste sig genast, men drangarna tycktes inte ha lust att folja honom. 'Det kan vara gott nog at det dar tjuvpacket att bli rivet av vargarna,' sade husfolket. – 'Nog ska vi bista dem, som ar i nod,' sade bonden och gick ut med alla sina femti drangar.

De fick genast syn pa en forfarligt stor skara vargar, som tumlade om varandra och revs och slets om ett byte. Drangarna jagade bort dem och fann pa marken fyra manniskokroppar, som var sa illa medfarna, att de inte skulle ha forstatt vilka det var, om de inte hade sett fyra gruvhackor, som lag bredvid dem.

Efter detta forblev kopparberget i en mans ago anda till bondens dod, da det overtogs av hans soner. Dessa arbetade gemensamt i gruvan, men den malm, som hade blivit upptagen under ett ar, delade de i hogar, kastade lott om dem och smalte sedan fram kopparn i var sina ugnar. De blev alla maktiga bergsman och byggde sig stora och ansenliga gardar. Och efter dem tog deras arvingar fatt pa arbetet, oppnade nya gruvschakt och okade malmbrytningen. Ar for ar vaxte gruvan i betydenhet, och allt fler bergsman fick del i den. Somliga bodde helt nara den, andra hade sina gardar och hyttor runt om i trakten. En maktig bygd uppstod, och denna kallades Stora Kopparbergs bergslag.

Nu ar att marka, att den malm, som lag sa till, att den kunde brytas oppifran, som man bryter sten ur ett stenbrott, borjade ta slut, och gruvarbetarna blev tvungna att soka malmen djupt under jorden. De maste genom tranga schakt och langa, slingrande gangar arbeta sig in i jordens morka innandomen for att lagga sina eldar och spranga sonder berget. Det ar alltid ett tungt och svart arbete att bryta berg, men dartill kom pinan av roken, som inte kunde leta sig ut i luften, och svarigheten att frakta malmen pa branta stegar opp till jordytan. Och ju langre nerat djupet de trangde, desto farligare blev brytningen. Ibland kom starka vattenstrommar frambrusande ur en vra av gruvan, ibland hande det, att taket i gruvgangarna stortade in over gruvdrangarna. Detta gjorde, att arbetet i den stora gruvan blev sa fruktat, att ingen ville agna sig darat av fri vilja. Da erbjods livdomda forbrytare och man, som strok omkring fredlosa i skogarna, att de skulle fa tillgift for sina brott, om de ville bli gruvarbetare i Falun.

Under langa tider hade ingen tankt pa att soka efter brorslotten. Men bland de laglosa mannen, som kom till Stora Kopparberget, fanns flera, som inte aktade sitt liv sa hogt som ett aventyr, och dessa borjade genomstrova trakten i hopp att finna den.

• Предыдущая
• 77/137
• Следующая