Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa - Страница 79

• Предыдущая
• 79/137
• Следующая

Pojken skotte jarnet allt flinkare. Det nasta, som han skulle anvanda pengarna till, var att bygga en ny stuga pa ljungheden i Sunnerbo at Asa gasapiga och lille Mats. Mycket storre och finare an den gamla forstas. Och sa skulle han kopa in hela Takern och ge den till anderna och sa...

"Nu far jag saga, att du har arbetat med god fart," sade korpen. "Jag tror, att halet ar tillrackligt stort allaredan."

Det lyckades verkligen for korpen att tranga sig ut. Pojken foljde efter och sag da Bataki sitta pa en sten ett par steg langre bort.

"Jag ska nu halla mitt lofte till dig, Tummetott," sade Bataki mycket hogtidligt, "och tala om for dig, att jag har sett brorslotten. Men jag vill inte rada dig att borja leta efter den, for det kostade mig aratals arbete, innan jag fick reda pa den."

"Jag tankte, att du skulle tala om for mig var den fanns, som lon for att jag har hjalpt dig ur fangenskapen," sade pojken

"Du matte ha varit bra somnig, medan jag berattade om brorslotten," sade Bataki. "Annars skulle du val inte ha vantat nagot Sadant. Markte du inte, att alla de, som har velat uppenbara var brorslotten fanns, har rakat i olycka? Nej, du! Bataki har levat sa langre pa jorden, att han har lart sig att halla mun.

Darmed lyfte han vingarna och flog sin vag.

Akka stod och sov pa marken bredvid Svavelkoket, men det drojde en lang stund, innan pojken gick fram och vackte henne. Han var missmodig och sorgsen, darfor att han hade gatt miste om den stora rikedomen, och tyckte, att han ingenting hade att gladja sig at. "Jag tror inte, att det ar sant med jattedottrarna," sade han for sig sjalv, "och jag tror inte pa vargar och svaga isar, men jag tror, att nar fattiga gruvarbetare har funnit den stora malmadern mitt i vilda skogen, har de blivit sa yra av gladje, att de sedan inte har kunnat hitta reda pa den. Och jag tror, att missrakningen har blivit sa svar for dem, att de inte har kunnat leva. For sa kanner jag det."

Det finns en dag, som ar nara nog lika efterlangtad av alla barn i Dalarna som julaftonen, och det ar valborgsmassoaftonen, da de fa tanda eldar ute i det fria.

Flera veckor forut tanka pojkar och flickor inte pa annat an att samla bransle for valborgseldarna. De ga is skogen for att plocka upp torra grenar och kottar, de samla spanor hos snickaren och stickor och bark och vresiga kubbar hos vedhuggaren. De ga var dag till handelsmannen for att tigga gamla larar, och om nagon har lyckats komma over en tom tjartunna, gommer han den som sin basta skatt och tors inte ta fram den forran i sista stunden, strax innan eldarna skolan tandas. De smala spona, som man anvander till att stodja arter och bonor med, aro i stor fara och likasa alla gamla omkullblasta gardsgardar, alla sonderbrutna redskap och alla hassjestanger, som ha blivit kvarglomda ute pa akern.

Nar den markvardiga kvallen kommer, ha barnen i varje by lagt upp en stor hog av kvistar och ris och allt mojligt brannbart antingen pa en kulle eller ocksa nere vid en sjostrand. I somliga byar ar inte bara ett, utan tva, tre stora risbal hopplockade. Det kan ju ha fallit sig sa, att pojkar och flickor inte ha kunnat enas om branslesamlingen, eller ocksa ha de, som bo i norra andan, inte kunnat ga in pa, utan de ha mast skaffa sig en eld for egen rakning.

Hogarna bruka vara fardiga i god tid pa eftermiddagen, och sedan ga alla barnen omkring med tandsticksaskar i fickan och vanta pa morkret. Det ar sa forfarligt lange ljust i Dalarna den har tiden pa aret. Nar klockan ar atta, har det knappast borjat skymma. Det blir kallt och ruskigt att ga ute och vanta, for det ar bara varvinter annu. Fran all avrojd och oppen mark ar snon borttoad, och mittpa dagen, da solen star hogt pa himlen, kan det kannas riktigt varmt, men det finns annu djupa drivor kvar i skogarna, isen tacker sjoarna, och mot natten blir det ibland manga grader kallt. Darfor kan det ocksa handa, att en och annan eld blir tand, innan det ar riktigt morkt. Men det ar bara de minsta och otaligaste barnen, som pa det sattet forhasta sig. De storre vanta, tills det har blivit sa pass morkt, att eldarna kunna ta sig nagot ut.

Sa kommer antligen den ratta stunden. Var och en, som har bragt en aldrig sa liten sticka till balet, ar narvarande, och den aldsta pojken tander en halmknippa och sticker in den under hogen. Strax borjar lagorna arbeta, det fraser och knastrar i riset, de tunnaste kvistarna blir glodroda, roken valler fram, svart och hotande. Sa antligen tranger lagan upp fran toppen av risbalet, hog och klar, stiger pa en gang flera meter i hojden och syns over hela trakten.

Nar barnen i en by ha fatt sin egen eld riktigt i gang, ge de sig tid att se sig omkring. Jo, dar brinner en eld, och dar brinner en annan, och nu tandes det en pa kullen och en allra overst pa berget! Alla hoppas de, att deras eld skall vara den storsta och klaraste, och de aro sa radda for att den inte skall overglansa de andras, att de nu i sista stunden rusa hem till gardarna for att tigga mor och far om annu nagra bradstumpar och vedtran.

Nar elden har brunnit en stund, komma de vuxna och de gamla gaende for att se pa den. Men elden ar inte bara grann och lysande, utan den sprider ocksa en god och skon varme omkring sig, och detta lockar dem att sla sig ner pa stenar och tuvor runt omkring den. Dar sitta de och stirra in i lagorna, tills en av dem faller pa den tanken, att de borde koka litet kaffe, nar det finns en sa praktig eld. Medan kaffepannan puttrar, hander det, att nagon borjar beratta en historia, och nar den forsta har slutat, tar genast en annan vid.

De vuxna tanka mest pa kaffet och pa historierna. Barnen tanka pa att fa elden att brinna hogt och brinna lange. Det har gatt sa bedrovligt langsamt for varen med islossning och snosmaltning. Det voro nog bra, om de med sina eldar kunna ge den en liten hjalp. Annars ar det otankbart, att den i rattan tid skall bli fardig med knoppning och lovsprickning.

*

Vildgassen hade stallt sig att sova pa Siljans is, och som den kom ett ohyggligt kallt drag norrifran, hade pojken nodgats krypa in under den vita gaskarlens vinge. Men han hade inte legat dar lange, forran han vaknade vid knallen av ett bosskott. Han gled genast fram under vingen och sag sig omkring helt forskrackt.

Ute pa isen i gassens narhet var det alldeles stilla. Hur han spejade och spanade, kunde han inte se nagon jagare. Men nar han blickade at land, sag han nagot sa markvardigt, att han trodde, att det var ett slags spoksyn, som visade sig, nagonting i samma vag som Vineta eller spoktradgarden vid Stora Djulo.

Under eftermiddagen hade vildgassen flera ganger farit fram och tillbaka over den stora sjon, innan de hade kunnat bestamma var de skulle sla sig ner. Medan de flogo, hade de visat honom de stora kyrkor och byar, som lago pa stranderna. Han hade sett Leksand, Rattvik, Mora, Solleron. Byarna narmast kyrkorna voro stora som smastader, och han hade forvanat sig over att det var sa bebyggt har uppe i norden. Hela trakten hade synts honom ljus och leende, langt mer an han hade vantat. Han hade inte markt nagot, som var hemskt eller skrammande.

Men nu i morka natten flammade pa dessa samma strander en lang krans av hoga eldar. Han sag dem laga i Mora vid norra andan av sjon, pa stranden av Solleron, i Vikarbyn, pa hojderna ovan byn Sjurberg, pa kyrkudden vid Rattvik, pa Lerdalsberget och sa vidare pa uddar och kullar anda bort mot Leksand. Han kunde rakna till mer an hundra eldar, och det var honom alldeles omojligt att begripa var de hade kommit ifran, om det inte var trolldom eller spokeri med i spelet.

• Предыдущая
• 79/137
• Следующая