Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa - Страница 86

• Предыдущая
• 86/137
• Следующая

Nu forstod de andra landskapen hur allt hade gatt till, och fastan de var smatt forargade, kunde de inte lata bli att tycka, att Uppland hade stallt det val for sig. 'Du har gjort mycket med sma medel,' sade landskapen. 'Du ar visst den, som ar klokast och duktigast av oss.'

'Tack ska ni ha for det ordet!' sade Uppland. 'Nar ni sager sa, blir det val jag, som far ta kungen och huvudstaden till mig.'

Aterigen blev de andra landskapen forargade, men det, som var beslutat, maste de sta fast vid.

Och Uppland fick kungen och huvudstaden och blev det framsta av alla landskapen. Och det var inte mer an ratt, for klokhet och duglighet ar det, som gor tiggare till furstar an i denna dag."

Pa dem tiden, da Nils Holgersson drog genom landet med vildgassen, fanns det i Uppsala en sadan praktig ung student. Han bodde pa ett litet vindsrum och var sa sparsam, att folk sade, att han levde pa rakt ingenting. Studierna skotte han med liv och lust och blev fortare fardig med dem an nagon annan. Men han var inte nagon plugghast eller doddansare fordenskull, utan han forstod sig ocksa pa att roa sig med sina kamrater. Han var riktigt sadan, som en student bor vara. Det var alls intet fel pa honom om det inte skulle vara det, att han hade blivit bortskamd av medgangen. Men sadant kan handa den baste. Lyckan ar inte sa latt att bara, framfor allt inte i ungdomen.

En morgon, strax sedan studenten hade vaknat, lag han och tankte pa hur utmarkt han hade det. "Alla manniskor tycker om mig, bade kamrater och larare," sade han for sig sjalv. "Och sa fortraffligt, som det har gatt for mig med studierna! I dag ska jag opp i tentamen for sista gangen, och sedan ar jag snart fardig. Och blir jag bara fardig i tid, far jag genast en plats med stor lon. Det ar markvardigt sadan tur jag har. Men jag skoter mig ju ocksa sa val, att det inte kan ga annat an lyckligt for mig."

Studenterna i Uppsala sitta inte i klassrum och lasa manga tillsammans som skolbarn, utan de studera var for sig hemma pa sina rum. Nar de ha blivit fardiga med ett amne, ga de till sina professorer och bli forhorda i hela amnet pa en gang. Ett sadant forhor kallas for en tentamen, och det var just sista och svaraste, som studenten hade att ga igenom den dar dagen.

Sa snart som han hade klatt sig och atit frukost, satte han sig ner vid skrivbordet for att kasta en sista blick pa sina bocker. "Jag tror nog, att det ar alldeles onodigt, sa val forbebredd, som jag ar," tankte studenten, "men jag ska val plugga sa lange som mojligt, sa att jag inte har nagot att forebra mig."

Han hade inte last lange, forran det knackade pa dorren och en student kom in till honom med en tjock lunta under armen. Det var en student av helt annat slag an den, som satt vid skrivbordet. Han var blyg och forsagd och sag sliten och fattig ut. Det var en sadan, som forstod sig pa bocker, men inte heller pa nagot annat. Det sades om honom, att han skulle vara mycket lard, men han var sa radd och blyg, att han aldrig hade vagat sig upp i en tentamen. Alla trodde, att han skulle bli en overliggare, en sadan, som stannar i Uppsala ar efter ar och laser och laser, men som det aldrig blir nagot av.

Nu hade han det arendet att be kamraten lasa igenom en bok, som han hade skrivit. Den var inte tryckt, utan bara handskriven. "Du gjorde mig en stor tjanst, om du ville titta pa det har," sade han, "och saga om det duger."

Den studenten, som hade sa god tur i allting, tankte for sig sjalv: "Ar det inte sant, som jag sager, att mig tycker alla om? Har kommer nu ocksa den dar enstoringen, som inte har kunnat forma sig att visa sitt arbete for nagon annan, och vill, att jag ska bedoma det."

Han lovade, att han skulle lasa handskriften sa snart som mojligt, och den andra lade den pa skrivbordet framfor honom. "Du far vara radd om den," sade han. "Jag har arbetat pa detta i fem ar, och om det kommer bort, kan jag inte gora om det." – "Inte ska det komma nagot ont at det, medan det ligger har hos mig," sade studenten, och darmed gick den frammande.

Studenten drog den tjocka luntan till sig. "Jag undrar vad han har suttit och petat ihop for slag," sade han. "Jasa, Uppsala stads historia! Det later ju inte sa galet."

Nu alskade denna studenten Uppsala mer an alla andra stallen, och han blev nyfiken att lasa vad overliggaren hade skrivit om staden. "Nar jag tanker ratt pa saken, kan jag sa garna lasa hans historia genast," mumlade han. "Det tjanar till ingenting att sitta och plugga i sista stunden. Det gar inte battre for det, nar man kommer infor professorn."

Studenten laste och lyfte inte pa ogonen fran pappersbladen, forran han hade hunnit till det sist. Nar han hade slutat, var han helt fornojd. "Ser man pa!" sade han. "Det var en baddare att vara lard. Nar den har boken kommer ut, ar hans lycka gjord. Det ska bli en gladje att saga honom hur bra den ar."

Han samlade ihop alla de losa pappersbladen, varav handskriften bestod, och lade dem till ratta pa bordet. Nar han holl pa med detta, horde han en klocka sla.

"Se sa ja! Det ar tid for mig att ga till professorn," sade han och skyndade ut for att hamta sina svarta klader, som hangde i ett kontor ute pa vinden. Sasom det ofta gar, nar man har brattom, voro bade las och nyckel motstraviga, och det drojde en stund, innan han kunde vanda tillbaka.

Nar han kom till troskeln, gav han till ett utrop. I bradskan nar han gick ut, hade han lamnat dorren oppen, och fonstret, invid vilket skrivbordet stod, var ocksa oppet. Det hade uppkommit ett starkt drag, och nu sag studenten de losa bladen i handskriften virvla ut genom fonstret. Han tog golvet i ett enda valdigt steg och hade handen pa papperen, men det var inte mycket kvar att radda. Endast tio eller tolv sidor lago kvar pa skrivbordet. Allt det andra dansade med vinden bort over gardar och tak.

Studenten lutade sig ut genom fonstret och tittade efter papperen.

En svart fagel satt pa taket utanfor vindskupan och sag pa honom med spefull hogtidlighet. "Ar det dar en korp?" tankte studenten. "Det ar ju det man sager, att korpar badar olycka."

Han sag nagra av papperen ligga kvar pa taken, och sakert hade han kunnat radda atminstone en del av det forlorade, om han inte hade haft sin tentamen att tanka pa. Men han tyckte, att han var tvungen att forst och framst skota sina egna affarer. "Det ar hela min framtid det galler," tankte han.

Han kastade pa sig kladerna och rusade till professorn. Under vagen hade han bara den forlorade handskriften i tankarna. "Det ar en bra forarglig historia, det har," tankte han. "Det var en olycka, att jag skulle ha sa brattom."

Professorn borjade forhora honom, men han kunde i alla fall inte fa tankarna fran handskriften. "Vad var det den stackars karln sade?" tankte han. "Hade han arbetat pa boken i fem ar och hade inte kraft att skriva om den? Jag vet inte hur jag ska fa mod att tala om for honom, att den ar borta."

Han var sa upprord over det, som hade hant honom, att han inte kunde halla tankarna samlade. Alla hans kunskaper voro som bortblasta. Han horde inte vad professorn fragade, och rakt inte visste han vad han sjalv svarade. Professorn blev alldeles bestort over en sadan okunnighet och kunde inte annat gora an kugga honom.

Nar studenten kom ut pa gatan igen, kande han sig forfarligt olycklig. "Nu gar jag miste om min plats," tankte han, "och det ar overliggarens skull. Varfor skulle han komma med sin handskrift just i dag? Men sa gar det, nar man ar tjanstaktig."

I detsamma sag studenten den, som han tankte pa, komma sig till motes. Han ville inte tala om, att handskriften var forlorad, innan han hade gjort nagot forsok att fa igen den, och amnade ga tyst forbi honom. Men den andre gick dar bekymrad och orolig och undrade vad studenten skulle saga om hans bok, och nar han sag honom skynda forbi med bara en ovanlig nick, blev han ytterligt skramd. Han hogg studenten i armen och fragade om han hade last nagot. "Jag har haft min tentamen," sade studenten och ville skynda vidare. Men den andre trodde, att han undvek honom for att slippa saga, att han var missnojd med hans bok. Han tyckte, att hjartat ville brista, darfor att det arbetet, som han hade hallit pa med i fem langa ar, inte skulle duga till nagot, och han sade till studenten i sin stora sorg: "Kom ihag vad jag sager dig! Om boken inte duger, vill jag inte se den mer. Las den, sa fort du kan, och sag mig vad du tycker om den! Men om den inte duger, kan du branna opp den. Da vill jag inte se den mer."

• Предыдущая
• 86/137
• Следующая