Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa - Страница 91

• Предыдущая
• 91/137
• Следующая

Nar Akka kom tagande, gingo Dunfins foraldrar emot henne och skulle just halsa henne valkommen till on, da Dunfin flog upp fran sin plats sist i taget och slog ner mittemellan foraldrarna. "Far och mor, nu ar jag har! Kanner ni inte igen Dunfin?" ropade hon. Forst kunde de gamla inte riktigt komma till ratta med vad de sago, men sa kande de igen dottern och blevo orimligt glada forstas.

Mittunder det att vildgassen och Marten gaskarl och Dunfin sjalv kacklade som ivrigast for att beratta hur Dunfin hade blivit raddad, kommo Vingskona och Guldoga springande. De ropade valkommen redan pa langt hall och visade sig sa glada over att Dunfin var hemma, att hon blev riktigt rord.

Vildgassen funno sig val pa skaret, och det blev beslutat, att de inte skulle fara vidare forran nasta morgon. Om en stund fragade systrarna Dunfin om hon ville komma med dem for att se var de amnade lagga sin reden. Hon foljde dem genast och sag, att de hade valt sig val undangomda och skyddade hackplatser. "Var ska nu du, Dunfin, sla dig ner?" fragade de. – "Jag?" sade Dunfin. "Jag tanker inte stanna har pa skaret. Jag ska folja med vildgassen oppat Lappland. " – "Det var synd, att du ska lamna oss," sade systrarna. – "Jag hade garna drojt kvar hos er och foraldrarna," sade Dunfin. "Men jag har redan lovat den store vite..." – "Vad?" ropade Vingskona. "Ska du ha den skona gaskarln? Det ar da..." Men har stotte Guldoga haftigt till henne, och hon avbrot sig.

De tva elaka systrarna hade mycket att tala om hela formiddagen. de voro alldeles utom sig over att Dunfin hade en sadan friare som den vita gaskarlen. De hade friare sjalva, men det var bara vanliga gragass, och sedan de hade sett Marten gaskarl, tyckte de, att dessa voro sa fula och tarvliga, att de inte ville se at dem. "Detta kommer att grama mig till dods," sade Guldoga. "Om det atminstone hade varit du, syster Vingskona, som hade fatt honom!" – "Jag ville hellre, att han voro dod, an att jag ska behova ga har hela sommaren och tanka pa att Dunfin har fatt en vit gaskarl," sade Vingskona.

Systrarna fortfor dock att visa sig mycket vanliga mot Dunfin, och pa eftermiddagen tog Guldoga Dunfin med sig, for att hon skulle fa se den, som Guldoga tankte gifta sig med. "Han ar inte sa grann som den du ska ha," sade Guldoga. Men till gengald kan man da vara saker pa att han ar den han ar." – "Vad menar du, Guldoga?" sade Dunfin. Guldoga ville forst inte forklara vad hon hade menat, men sa kom det da fram, att hon och Vingskona hade undrat om det stod riktigt till med den vite. "Vi har aldrig sett en vit gas folja med vildgassen," sade systern, "och vi undrar om han kan vara fortrollad." – "Ni ar bra dumma! Han ar ju en tamgas," sade Dunfin harmset. – "Han for med sig en, som ar fortrollad," sade Guldoga, "och da kan han nog vara fortrollad sjalv. Ar du inte radd, att han kan vara en svart skarv?"

Hon lade sina ord mycket val och skramde upp den stackars Dunfin. "Du menar inte vad du sager," sade den lilla gragasen. "Du vill bara skramma mig." – "Jag vill ditt basta, Dunfin," sade Guldoga. "Jag kan inte tanka mig nagot varre an att se dig flyga bort med en svart skarv. Men nu ska jag saga dig nagot. Forsok att forma honom att ata ett par av rotterna, som jag har plockat ihop har! Ar han fortrollad, sa maste det da genast visa sig. Ar han det inte, kommer han att forbli sig lik."

Pojken satt mittibland gassen och horde hur Akka och den gamla gasbonden sprakades vid, da Dunfin kom flygande. "Tummetott! Tummetott!" ropade hon. "Marten gaskarl haller pa att do! Jag har dodat honom!" – "Lat mig sitta opp pa din rygg, Dunfin, och for mig till honom!" ropade pojken. De foro, och Akka och vildgassen foljde ocksa med. Nar de kommo fram till gaskarlen, lag han pa marken. Han kunde ingenting saga, han bara kippade efter andan. "Kittla honom under strupen, och dunka honom i ryggen!" sade Akka. Det gjorde pojken, och genast hostade den store vite upp en stor rot, som hade fastnat i hans strupe. "Ar det de har, som du har atit av?" sade Akka och visade pa nagra rotter, som lago pa jorden. – "Ja", sade gaskarlen. – "Da var det val, att de fastnade i strupen pa dig," sade Akka. "De ar giftiga. Om du hade svaljt ner dem, hade du sakert dott." – "Det var Dunfin, som bad mig, att jag skulle ata av dem," sade gaskarlen. – "Jag hade fatt dem av min syster," sade Dunfin och berattade alltihop. – "Du ska ta dig i akt for systrarna dina, Dunfin," sade Akka, "for de vill sakert inte ditt basta."

Men Dunfin hade ett sadant sinnelag, att hon inte kunde tro nagon om ont, och nar Vingskona en stund efterat kom och ville visa henne sin friare, foljde hon genast med. "Ja, han ar inte sa grann som den du far," sade systern, "men han ar sa mycket mera tapper och oforvagen." – "Hu kan du veta det?" sade Dunfin. – "Jo, det har varit stor jammer bland masar och ander har pa skaret en tid, for var morgon i dagbrackningen kommer en frammande rovfagel och tar bort en av dem. " – "Vad ar det for en fagel?" sade Dunfin. – "Det vet vi inte," svarade systern. "En sadan som han har aldrig forr varit sedd har pa skaret, och det markvardiga ar, att han aldrig anfallet nagon av oss gass. Men nu har min friare satt sig i sinnet att kampa med honom nasta morgon och driva bort honom." – "Matte det ga val bara!" sade Dunfin. – "Nej, det tror jag knappast att det gor," sade systern. "Om min gaskarl vore sa stor och stark som din, da kunde jag ha nagot hopp." – "Vill du, att jag ska be Marten gaskarl, att han gar emot den frammande fageln?" sade Dunfin. – "Ja, det ville jag visst," sade Vingskona. "Storre tjanst kunde du inte visa mig."

Nasta morgon var gaskarlen vaken fore solen, stallde sig overst pa skaret och spejade at alla hall. Snart sag han en stor, mork fagel komma vasterifran. Vingarna voro ofantligt langa, och det var latt att begripa, att detta var en orn. Gaskarlen hade inte vantat farligare motstandare an en uggla och nu forstod han, att han inte skulle komma ifran detta med livet. Men det foll honom aldrig in, att han borde undvika strid med en fagel, som var manga ganger starkare an han.

Ornen skot ner pa en mas och hogg klorna i honom. Innan han hade hunnit lyfta rusade Marten gaskarl fram. "Slapp den dar!" ropade han. "Och kom aldrig mer hit tillbaka, eljest far du med mig att gora!" – "Vad ar du for en galning?" sade ornen. "Det ar en lycka for sig, att jag aldrig brukar kampa med gass. Annars skulle det snart vara ute med dig."

Marten gaskarl trodde, att ornen holl sin for god att slass med honom, och rusade pa honom i vredesmod, bet honom i strupen och slog honom med vingarna. Detta kunde ornen naturligtvis inte tala, utan han borjade strida, men anda inte med full styrka.

Pojken lag och sov pa samma stalle som Akka och vildgassen, nar han horde Dunfin ropa: "Tummetott! Tummetott! Marten gaskarl haller pa att bli ihjalriven av en orn!" – "Lat mig sitta opp pa din rygg, Dunfin, och for mig till honom!" sade pojken.

Nar han kom fram, var Marten gaskarl blodig och illa riven, men han kampade annu. Pojken kunde inte strida mot ornen, och det var inte annat att gora an att skaffa battre hjalp. "Fort, Dunfin! Kalla hit Akka och vildgassen!" ropade han. Med detsamma han sade detta, upphorde ornen att strida. "Vem ar det, som talar om Akka?" fragade han. Och nar han nu sag Tummetott och horde vildgassens kackel, lyfte han vingarna. "Sag Akka, att jag aldrig hade vantat att traffa pa henne eller nagon av hennes folje harute pa havet!" sade han och svavade bort med skon och snabb flykt. – "Det var samma orn, som en gang bar mig tillbaka till vildgassen," sade pojken och sag forvanad efter honom.

Vildgassen amnade bege sig av fran skaret i god tid, men forst ville de anda beta en stund. Medan de gingo och ato, kom en bergand fram till Dunfin. "Jag skulle halsa dig fran dina systrar," sade hon. "De vagar inte visa sig bland vildgassen, men de bad mig paminna dig, att du inte borde fara fran skaret, forran du har halsat pa den gamla fiskaren." – "Det ar verkligen sant," sade Dunfin. Men hon hade nu blivit sa pass skramd, att hon inte ville ga ensam, utan bad gaskarlen och Tummetott folja med upp till hyddan.

• Предыдущая
• 91/137
• Следующая