Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa - Страница 95

• Предыдущая
• 95/137
• Следующая

Och nar du laser om Stockholm, Klement, kom ihag, att jag har sagt sant, och att det har makt att dra alla till sig! Forst flyttade kungen hit, sa byggde de fornama herrarna sina palats har. Sedan drogs den ena efter den andra hit, sa att nu, ser du, Klement, ar Stockholm inte en stad for sig eller for den narmaste trakten. Det har blivit en stad for hela riket.

Du vet, Klement, att det halles stammor i var socken, men i Stockholm halles riksdag for hela folket. Du vet, att det finns domare i var domsaga hela landet over, men i Stockholm finns en domstol, som domer over alla de andra. Du vet, att det finns kaserner och trupper overallt i landet, men i Stockholm sitta de, som befalla over hela haren. Overallt i landet lopa jarnvagarna, men fran Stockholm skotes hela det stora verket. Har finns styrelse for praster, for larare, for lakare, for fogdar och lansman. Har ar detta landets medelpunkt, Klement. Harifran kommo pengarna, som du bar i fickan, och markena, som vi satta pa vara brev. Harifran komma nagot till alla svenskar, och har ha alla svenskar nagot att bestalla. Har behover ingen kanna sig frammande och langta hem. Har aro alla svenskar hemma.

Och nar du laser om allt, som har samlats hit till Stockholm, Klement, tank da ocksa pa det sista, som det har dragit till sig! Det ar dessa gamla stugor pa Skansen. Det ar gamla danser, gamla drakter och gammalt husgerad. Det ar spelman och sagoberattare. Allt gott och gammalt har Stockholm dragit hit till Skansen for att hedra det, och for att det med ny heder skall sta opp ute bland folket.

Men forst och sist, Klement, kom ihag, att nar du laser om Stockholm, skall du sitta har pa denna platsen! Du skall se hur vagorna glittra i lekande gladje, och hur stranderna skimra av skonhet. Du skall laga, att du kommer in under fortrollningen, Klement."

Den vackra gamla herrn hade hojt rosten, sa att den ljod starkt och maktigt befallande, och hans ogon blixtrade. Nu reste han sig och gick ifran Klement men en liten rorelse av handen. Och Klement forstod i detsamma, att den, som hade talat med honom, maste vara en hog herre, och han bugade sig, sa djupt han kunde efter honom.

*

Nasta dag kom en kunglig lakej med en stor, rod bok och ett brev till Klement, och i brevet stod, att boken var fran kungen.

Efter detta var den lilla gubben Klement Larsson som yr i huvudet i flera dar, och det var nastan inte mojligt att fa ett klokt ord av honom. Nar en vecka hade gatt, kom han till Doktorn och sade upp sig. Han var alldeles tvungen att ge sig av hem. "Varfor ska du hem? Kan du inte lara sig att trivas har?" sade Doktorn. – "Jo, jag trivs," sade Klement, "det ar inte farligt med den saken nu langre, men jag maste hem i alla fall."

Klement hade varit i ett svart trangmal, for kungen hade sagt, att han skulle ta reda pa Stockholm och trivas dar, men Klement kunde inte barga sig, forran han darhemma hade fatt tala om, att kungen hade sagt detta till honom. Han kunde inte forsaka att fa sta pa kyrkbacken darhemma och beratta for hog och lag, att kungen hade varit sa god mot honom, att han hade suttit bredvid honom pa samma bank och skickat honom en bok, och att han hade gett sig tid att tala med honom, en gammal, fattig spelman, hela timmen for att bota honom fran hans langtan. Det var stort att beratta detta har pa Skansen for lappgubbarna och dalkullorna, men vad var det mot att fa tala om det darhemma?

Ocksa om Klement skulle hamna pa fattighuset, sa bleve det inte sa svart efter detta. Han var en helt annan man nu an forut, skulle bli aktad och arad pa helt annat satt.

Och denna nya langtan blev Klement overmaktig. Han hade mast ga upp till Doktorn och saga, att han var tvungen att ge sig av hem.

Langt uppe bland Lapplands fjall lag ett gammalt ornnaste pa en avsats, som skot ut fran en brant bergvagg. Det var forfardigat av tallgrenar, som voro lagda varvtals over varandra. Under manga ar hade det blivit tillbyggt och forstarkt och lag nu pa klipphyllan, ett par meter brett och nara nog lika hogt som en lappkata.

Klippvaggen, dar ornnastet lag, hojde sig over en ratt stor dal, som om sommaren var bebodd av en flock vildgass. Denna dal var en fortrafflig tillflyktsort for dem. Den var sa undangomd mellan bergen, att det inte var mangen, som kande till den, inte en gang bland lapparna. Mitt i dalen lag en liten rund sjo, dar det fanns gott om foda for de sma gasslingarna, och pa de tuviga sjostranderna, som voro tackta av videbuskar och sma forkrympta bjorkar, funnos de basta hackplatser, som gassen garna kunde onska sig.

I alla tider hade det bott ornar uppe pa klippan och vildgass nere i dalen. Vart ar rovade ornarna bort nagra av dem, men aktade sig val for att ta sa manga, att vildgassen inte skulle vaga bo kvar i dalen. Vildgassen a sin sida hade inte sa liten nytta av ornarna. Rovare voro de, men de hollo andra rovare pa avstand.

Ett par ar fore det, da Nils Holgersson drog omkring med vildgassen, stod den gamla forargasen Akka fran Kebnekajse en morgon pa bottnen av fjalldalen och sag upp till ornnastet. Ornarna brukade draga ut pa jakt en stund efter soluppgangen, och under alla de somrar, som Akka hade bott i dalen, hade hon varje morgon pa detta satt vantat pa deras utfard for att se, om de skulle stanna i dalen och jaga dar, eller om de skulle flyga bort till andra jaktmarker.

Hon behovde inte vanta lange, forran de bada statliga faglarna lamnade klipphyllan. Skona, men fruktansvarda svavade de ut i luften. De stallde kosan nerat slattlandet, och Akka uppgav en suck av lattnad.

Den gamla forargasen hade slutat att lagga agg och foda upp ungar och brukade om somrarna fordriva tiden med att ga fran det ena gasredet till det andra och de rad om ruvningen och skotseln av ungarna. Dessutom holl hon utkik, inte bara efter ornarna, utan ocksa efter fjallravar, ugglor och alla andra fiender, som kunde tankas hota vildgassen och deras ungar.

Vid middagstiden borjade Akka pa nytt spana efter ornarna. Pa samma satt hade hon gjort varje dag under alla de somrar, som hon hade bott i dalen. Hon sag genast pa deras flykt om de hade haft en god jakt, och hon kande sig da trygg for dem, som horde henne till. Men denna dagen sag hon inte ornarna vanda tillbaka. "Jag matte ha blivit gammal och slo," tankte hon, nar hon hade vantat pa dem en stund. "Nu maste ornarna vara hemkomna for langesedan."

Hon sag uppat bergvaggen pa eftermiddagen och vantade att fa se ornarna pa det vassa utspranget, dar de brukade sitta och taga sin middagsvila, och hon forsokte att fa syn pa dem mot kvallen, nar de skulle bada i fjallsjon, men hon forfelade dem pa nytt. Aterigen jamrade hon sig over att hon hade blivit gammal. Hon var sa van, att ornarna skulle halla till pa berget ovanfor henne, att hon inte kunde tanka sig mojligheten av att de inte hade kommit tillbaka dit.

Nasta morgon var Akka vaken i god tid for att spana efter ornarna. Men inte heller nu sag hon dem. Daremot horde hon i morgonstillheten ett skrik, som ljod bade argt och jammerligt och tycktes komma fran ornnastet. "Kan det verkligen vara nagot pa tok daroppe hos ornarna?" tankte hon. Hon lyfte raskt och steg sa hogt, att hon kunde se ner i ornboet.

Daruppe sag hon varken honorn eller hannorn. I hela boet fanns ingen annan an en halvnaken unge, som lag och skrek efter mat.

Akka sankte sig langsamt och tvekande mot ornnastet. Det var en hemsk plats att komma till. Det marktes vad det var for ett rovarfolje, som holl till dar. I boet och pa klipphyllan lago vitnade ben, blodiga fjadrar och skinnflikar, harhuvuden, fagelnabbar och fjaderkladda ripfotter. Ocksa ornungen, som lag mitt i allt detta, var motbjudande att skada med sitt stora, gapande nabb, sina klumpiga, dunkladda kropp och sina ofardiga vingar, dar de blivande pennfjadrarna stucko fram som taggar.

• Предыдущая
• 95/137
• Следующая