Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa - Страница 99

• Предыдущая
• 99/137
• Следующая

Pa den breda bergsryggen, dar Gorgo hade lamnat Tummetott, hade det gatt fram skogsbrand for en tio ar sedan. De kolnade traden voro fallda och bortforda, och det stora brandfaltet hade borjat bekladas med vaxtlighet i utkanterna, dar det gransade till den friska skogen. Men storsta delen av hojden tedde sig naken och ohyggligt odslig. Svarta stubbar stodo kvar mellan hallarna som ett vittnesbord om att har hade funnits stor och praktig skog, men inte unga tradtelningar skoto upp ur marken.

Folk undrade over att det gick sa langsamt for bergshojden att ater bekladas med skog, men man tankte inte pa att nar skogsbranden hade gatt fram dar, hade marken varit utan fuktigthet efter en lang torka. Darfor var det inte nog med att traden hade brunnit och att allt vaxande pa marken: ljungen och getporsen och mossan och lingonriset, ocksa hade strukit med, utan sjalva myllan, som tackte berggrunden, hade efter branden blivit torr och los som aska. Den virvlade upp i luften vid varje vind, och som hojden lag utsatt for blasten, hade den ena halften efter den andra blivit rensopad. Regnvattnet hjalpte naturligtvis till att fora bort myllan, och sedan nu vind och vatten hade hallit pa att feja av berget i hela tio ar, lag det sa kalt, att man snarast kunde tro, att det skulle komma att forbli ode anda till varldens sista stund.

Men en dag i borjan av sommaren samlades alla barnen i den socknen, dar det avbranda berget fanns, framfor ett av skolhusen. Vart och ett av barnen hade hacka eller spade pa axeln och matsacksknyte i handen. Sa snart alla voro komna, drogo de i ett langt tag uppat skogen. Fanan bars i spetsen, larare och lararinnor gingo vid sidan, och efter foljde ett par skogvaktare och en hast, som drog ett lass med tallplantor och granfron.

Det dar taget stannade inte i nagon av bjorkhagarna, som lago narmast bygden, nej, det bar av langt inat skogen med det. Det foljde gamla fabodstigar, och ravarna stucko forvanade fram sina huvuden ut lyorna och undrade vad det har var for fabodfolk. Det tagade forbi gamla kolbottnar, dar milorna brukade resas om hostarna, och korsnabbarna vredo sina krokiga nabbar och fragade varandra vad det var for slags kolargubbar, som nu trangde in i skogen.

Sa kom taget da till sist upp till den stora, avbranda bergvidden. Dar lago stenarna nakna utan de fina linnea-rankorna, som en gang hade klatt dem, hallarna voro berovade den vackra silvermossan och den vita, behagliga renlaven. Omkring det svarta vattnet, som hade samlats i klyftor och fordjupningar, fanns det inte nagon harsyra och inga kallablad. De sma jordflackarna, som annu lago kvar i skrevor och mellan stenar, voro utan ormbunkar, utan skogsstjarnor, utan vit pyrola, utan allt det grona och roda och latta och mjuka och sirliga, som brukar klada skogens botten.

Det var, som om det hade gatt en ljusning over den graa bergshojden, nar socknens alla barn spredo sig over den. Det var ater nagot glatt och fint, friskt och rosigt. Det var ungt och vaxande. Kanske att dessa skulle hjalpa den overgivna stackaren till litet liv igen.

Nar barnen hade vilat sig och atit, grepo de till hackor och spadar och borjade arbeta. Skogvaktarna visade dem hur de skulle bara sig at, och de satte ner planta efter planta pa alla de sma jordflackar, som de lyckades upptacka.

Medan barnen planterade, gingo de helt fornumstiga och talade med varandra om hur de sma telningarna, som de satte ner i jorden, skulle komma att binda myllan, sa att den inte kunde blasa bort. Och inte nog med det, utan det skulle bildas ny mylla under traden. Och i den skulle det falla fron, och om nagra ar skulle de kunna plocka bade hallon och blabar har, dar det nu bara fanns kala hallar. Och de sma plantorna, som de satte, skulle ju sa smaningom bli till hoga trad. Det skulle kanske komma att byggas stora hus eller granna skepp av dem,

Men om barnen inte hade kommit hit och planterat, medan det annu fanns litet jord kvar i skrevorna, da hade all myllan blivit bortford av vind och vatten, och berget hade aldrig mer kunnat bli skogbevaxt.

"Ja, det var for val, att vi kom hit," sade barnen. "Det var i sista laget." Och de kande sig otroligt viktiga.

Under det att barnen arbetade uppe pa berget, gingo far och mor hemma, och om en stund borjade de undra hur barnen redde sig. Det var ju bara spektakel forstas, att sadana skulle plantera skog, men det kunde ju i alla fall vara roligt att se hur det gick for dem. Ratt som det var, voro bade far och mor pa vag upp till skogen. Nar de kommo in pa fabodstigen, rakade de flera av grannarna. "Ska ni opp till brandfaltet?" – "Vi ska sa, ja." – "Opp och se pa barnen?" – "Ja, opp och se hur de bar sig at." – "Det blir val bara lek av det?" – "Vi har tagit med oss kaffepannan, sa att de kan fa litet varmt, eftersom de ska leva pa matsack hela dagen."

Sa kommo far och mor upp pa berget, och forst tankte de bara pa hur vackert det tog sig ut med alla de sma rosenkinderna, som voro spridda over de graa hallarna. Men sedan lade de marke till hur barnen arbetade, hur somliga satte ut plantor och andra drogo upp faror och sadde fron och nagra ryckte bort ljung, for att den inte skulle fa forkvava de sma traden. Och de sago, att barnen togo arbetet pa allvar och voro sa ivriga, att de knappt hade tid att se upp.

Far stor en stund och tittade pa, och sa borjade han rycka upp ljung. Bara pa lek liksom. Barnen voro laromastare, for de voro redan hemma i konsten, och de fingo visa far och mor hur de skulle bara sig at.

det gick sa, att alla de vuxna, som hade kommit for att se pa barnen, togo del i arbetet. Da blev det forstas mycket roligare, an det hade varit forut. Och om en stund fingo barnen annu mer hjalp.

Det behovdes flera verktyg daruppe, och ett par pojkar med langa ben skickades ner till bygden efter hackor och spadar. Nar de sprungo forbi stugorna, kommo de hemmavarande ut och fragade: "Vad star pa? Har det hant nagon olycka?" – "Anej da, men hela socknen ar oppe vid brandfaltet och planterar skog." – "Ar hela socknen dar, da ska val inte vi sitta hemma."

Sa kommo manniskorna strommande upp till det avbranda berget. Forst stodo de stilla en stund och sago pa, sa kunde de inte lata bli att ge sig in bland de arbetande. For det kan vara roligt att ga och sa sin aker pa varen och tanka pa saden, som skall komma upp ur jorden, men detta var nagot annu mera lockande.

Det var inte bara svaga stran, som skulle komma upp ur den har sadden, utan det var starka trad med hoga stammar och maktiga grenar. Det var att ge upphov inte bara at en sommars groda, utan at manga ars vaxtlighet. Det var att vacka insektsurr och trastsang och tjaderspel och allt slags liv pa den odsliga bergvidden. Och sa var det liksom ett minnesmarke, som man reste sig infor kommande slakten. Man kunde ha gett dem en kal, naken hojd i arv, och nu skulle de i stallet fa en stolt skog. Och nar de efterkommande besinnade detta, skulle de forsta, att deras forfader hade varit ett gott och klokt folk, och de skulle tanka pa dem med vordnad och tacksamhet.

• Предыдущая
• 99/137
• Следующая