Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa - Страница 71

• Предыдущая
• 71/137
• Следующая

"Jag har varit och sett mig om efter en ny boplats," sade bjornfar. "Forst gick jag over till Varmland for att fa veta av slaktingarna i Eksharad hur de hade det dar i landet, men det var onodigt besvar. De var borta allihop. Det fanns inte ett bjornide kvar i hela skogen.

"Jag tror, att manniskorna vill bli ensamma pa jorden," sade bjornmor. "Till och med om en lamnar boskap och folk i fred och bara lever av lingon och myror och gront, sa far en inte bo kvar i skogen. Jag undrar just vart vi ska kunna flytta for att fa vara i fred."

"Har i gruvstoten har vi ju haft det utmarkt bra i manga ar," sade bjornfar. "Men jag kan inte trivas har, sedan det stora bullerverket har blivit rest alldeles i var narhet. Nu sist har jag varit och sett mig om i oster om Dalalven, bortat Garpenberg. Dar fanns det ocksa gott om gamla gruvhal och andra bra gomstallen, och jag tyckte, att det sag ut, som om en skulle fa ga tamligen fredad for manniskor...

I detsamma bjornfar sade detta, reste han sig och vadrade omkring sig. "Det ar besynnerligt, att nar jag talar om manniskor, kanner jag pa nytt den dar lukten," sade han.

"Ga och se efter sjalv, om du inte tror mig!" sade bjornmor. "Jag undrar just var nagonstans en manniska skulle kunna ligga gomd harnere."

Bjornen gick hela halan runt och vadrade. Till sist kom han och lade sig ner utan att saga ett ord. "Var det inte det jag visste?" sade bjornmor. "Men du tror forstas, att ingen mer an du har nasa eller oron."

"En kan inte vara nog forsiktig med sadant grannskap, som vi har," sade bjornfar helt stillsamt. Men sa for han upp med ett rytande. Det hade fallit sig sa olyckligt, att en av bjornungarna hade flyttat tassen over Nils Holgerssons ansikte, sa att den stackaren inte kunde andas, utan hade borjat nysa. Nu stod det inte till for bjornmor att halla bjornfar stilla langre. Han kastade undan ungarna at hoger och vanster och fick syn pa pojken, innan denne hade hunnit resa sig upp.

Han skulle ha slukat honom genast, om inte bjornmor hade kastat sig emellan. "Ror honom inte! Det ar ungarnas tillhorighet," sade hon. "De har haft sa roligt med honom hela kvallen, att de inte nandes ata opp honom, utan ville spara honom till morgonen." Men bjornhannen vrakte undan bjornhonan. "Lagg dig inte i det, som du inte begriper!" rot han. "Kanner du inte, att han luktar manniska lang vag? Den dar ska jag ata opp genast, annars spelar han oss nagot elakt spratt."

Han oppnade gapet pa nytt, men nu hade pojken fatt litet tid pa sig, och han hade i all hast rivit fram ur ranseln sina svavelstickor, som voro det enda forsvarsmedel han agde. Han strok eld mot skinnbyxen och stack den brinnande stickan in i gapet pa bjornen.

Bjornfar fnos till, nar han kande svavellukten, och darmed var det ute med lagan. Pojken stod fardig med en ny sticka, men, besynnerligt nog, gjorde inte bjornfar om anfallet.

"Kan du tanda manga sadana dar sma blaa rosor?" fragade bjornfar.

"Jag kan tanda sa manga, att de kunde gora slut pa hela skogen," svarade pojken, for han trodde, att han pa det sattet skulle kunna skramma bjornen.

"Kanske att du skulle kunna satta eld pa hus och gard ocksa?" sade bjornfar.

"Det vore ingen konst for mig, det," skrot pojken och hoppades, att bjornen skulle fa respekt for honom.

"Det var bra, det," sade bjornfar. "Da ska du fa gora mig en tjanst. Nu ar jag riktigt glad, att jag inte kom att ata opp dig."

Darmed tog bjornfar helt forsiktigt och varligt pojken mellan tanderna och borjade klattra upp ur halan. Det gick obegripligt latt och ledigt for honom, fastan han var sa stor och tung, och sa snart han kom upp, borjade han springa inat skogen. Det gick ocksa med god fart. Det marktes, att bjornfar var som skapad for att tranga fram i tata skogar. Den tunga kroppen skot genom snaren som en bat genom vattnet.

Bjornfar vandrade pa, tills han kom fram till en backe i skogsbrynet, dar han kunde se det stora jarnverket. Dar lade han sig ner, stallde pojken framfor sig och holl fast honom med bada ramarna.

"Titta nu ner pa det har stora bullerverket!" sade han till pojken.

Det stora jarnverket reste sig med manga hoga och stora byggnader vid randen av ett vattenfall. Hoga skorstenar sande ut svarta rokmoln, masugnarnas lagor flammade, och ur alla fonster och gluggar lyste ljus. Darinne voro hammare och valsverk i gang, och de arbetade med sadan kraft, att luften genljod av rassel och dan. Runt omkring sjalva verkstadsbyggnaderna lago ofantliga kolhus, stora slagghogar, packhus, bradstaplar och redskapsskjul. Ett stycke langre bort funnos langa rader av arbetarbostader, vackra villor, skolhus, samlingssalar och handelsbodar. Men allt detta andra var stilla och tycktes sova. Pojken sag inte darat, utan tankte bara pa att betrakta jarnverksbyggnaderna. Marken var svart omkring dem, himlen valvde sig skont morkbla over masugnslagorna, forsen strok forbi dem vitskummande, och sjalva stodo de och sande ut ljus och rok och eld och gnistor. Det var den valdigaste syn han nagonsin hade sett.

"Du vill val inte pasta, att du skulle kunna satta eld pa ett sadant har stort verk ocksa?" sade bjornen.

Pojken stod dar inklamd mellan bjornramarna, och han trodde, att det enda, som kunde radda honom, skulle vara, att bjornen fick hoga tankar om hans makt och formaga. "Det gor mig detsamma om det ar stort eller litet," sade han darfor. "Jag kan fa det att brinna ner i alla fall."

"Da ska jag saga dig nagot," sade bjornfar. "Forfaderna mina har hallit till i de har trakterna, allt sedan det borjade att vaxa skog i landet, och jag har arvt jaktmark och betesmark och iden och gomstallen av dem och har bott har i god ro i all mig tid. Till en borjan blev jag inte mycket stord av manniskorna. De gick och hackade i bergen och plockade opp litet malm, och harnere vid forsen hade de ett hammarverk och en hytta. Men hammaren bultade bara ett par ganger om dagen och hyttan var inte pablast mer an ett par manvarv i strack. Det var inte mer, an jag kunde sta ut med. Men nu pa de sista aren, sedan de har rest det har bullerverket, som gar med samma fart bada natt och dag, kan jag inte trivas mer. Forr var det bara en brukspatron och ett par smeder, som bodde har, men nu ar det sa fullt av manniskor, att jag aldrig kan ga saker for dem. Jag trodde, att jag skulle bli tvungen att flytta harifran, men nu har jag funnit pa battre rad."

Pojken undrade inom sig var bjornfar da hade hittat pa, men han kom inte i tillfalle att fraga, for nu tog bjornen honom pa nytt mellan tanderna och lufsade utfor backen med honom. Pojken kunde ingenting se, men han forstod av det tilltagande bullret, att de narmade sig jarnverket.

Bjornfar hade val reda pa jarnbruket. Han hade gatt omkring dar manga morka natter, gett akt pa vad som tilldrog sig darinne och undrat om det aldrig skulle bli nagot uppehall i arbetet. Han hade provat murarna med ramen och onskat, att han hade varit sa stark, att han hade kunnat falla hela byggnaden till marken med ett enda slag.

Han var inte latt skonjbar mot den svarta marken, och nar han dartill holl sig i skuggan under vaggarna, sa var det inte mycket fara for att han skulle bli upptackt. Nu gick han utan fruktan fram mellan verkstaderna och klattrade upp pa en slagghog. Har stallde han sig uppratt, tog pojken mellan framlabbarna och strackte upp dem. "Forsok om du kan se in i huset!" sade han.

Inne i jarnverket hollo de pa med bessemerblasning. I en stor, svart, rund kula, som satt uppe under taket och var fylld med smalt jarn, pressade de in en stark luftstrom. Och nar luften med ett forfarligt dan trangde in i jarnmassan, sprutade stora svarmar av gnistor upp ur denna. Gnistorna kommo i kvastar, i knippen, i langa klasar; de voro i manga farger, voro stora och sma, foro mot ena vaggen och stankte ut over hela stora rummet. Bjornfar lat pojken se pa det granna skadespelet, anda tills blasningen var slut och det roda, flytande, skont lysande stalet halldes ur den runda kulan, ner i ett par pytsar. Pojken tyckte, att det han sag var sa statligt, att han blev rent betagen och nastan glomde bort, att han holls fangen mellan ett par bjornramar.

• Предыдущая
• 71/137
• Следующая