Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa - Страница 72

• Предыдущая
• 72/137
• Следующая

Bjornfar lat pojken se in ocksa i valsverket. Dar hamtade en arbetare ett kort och tjockt och vitglodande jarnstycke ut ur en ugnsoppning och stoppade in det under en vals. Nar jarnstycket kom fram under valsen, var det sammanpressat och utdraget. Genast tog en annan arbetare fatt pa det och stoppade in det under en trangre vals, som gjorde det an langre och smalare. Sa fordes det fran vals till vals, tanjdes och trangdes, och till sist ringlade det som en manga meter lang, rodglansande trad bort over golvet. Men medan det forsta jarnstycket holl pa att pressas ut, hade ett nytt blivit hamtat fran ugnen och lagt under valsarna, och nar detta var ett stycke pa vag, hamtades ett tredje. Oupphorligen slingrade sig nya roda tradar bort over golvet som frasande ormar. Pojken tyckte, att det var grant att se jarnet, men an praktigare var det att se arbetarna, som viga och smidiga fattade de glodande ormarna med sina tanger och tvingade dem in under valsarna. Det var som en lek for dem att handskas med det frasande jarnet. "Jag far saga, att det har ar riktigt karlgora," sade pojken for sig sjalv.

Bjornen lat honom ocksa se in i hyttan och i stangjarnssmedjan, och pojken blev mer och mer forundrad, nar han sag hur smederna hanterade eld och jarn. "De har manniskrona har ingen radsla for varme och lagor," tankte han. Sotiga och svarta voro de ocksa. Han tyckte, att de voro som ett slags eldfolk. Det var darfor, som de kunde boja och forma jarnet, hur de behagade. Han kunde inte tro, att det var vanligt folk, som hade sadan makt.

"Sa dar haller de pa dag efter dag, natt efter natt," sade bjornfar och lade sig ner pa marken. "Du kan forsta, att man blir led vid sadant. Det ar da bra val, att jag nu kan fa slut pa det."

"Jasa, det kan ni?" sade pojken. "Hur ska ni bara er at?"

"Jo, jag tankte, att du skulle satta eld pa de har byggnaderna," sade bjornfar. "Pa det sattet finge jag fred for det standiga arbetet och kunde bo kvar i hemtrakten."

Pojken blev kall som is over hela kroppen. Jasa, det var for detta, som bjornfar hade burit dit honom.

"Om du satter eld pa bullerverket, sa lovar jag dig, att du ska fa behalla livet," sade bjornfar. "Men om du inte gor, som jag vill, sa ska det snart vara ute med dig."

De stora verkstaderna voro uppforda av tegel, och pojken tankte for sig sjalv, att bjornfar kunde befalla, sa mycket han ville, det var anda omojligt att lyda honom. Men strax darpa sag han, att det kanske inte skulle vara sa omojligt. Tatt bredvid honom lag en hog med halm och hyvelspan, som han latt kunde satta eld pa, bredvid det stora kolhuset. Men kolhuset nadde fram till verkstaderna, och om det rakade i brand, skulle elden snart flyga over till jarnverkets tak. Allt brannbart, som fanns, skulle fatta eld, murarna skulle ramna och hettan och maskinerna forstoras.

"Na, vill du, eller vill du inte?" sade bjornfar.

Pojken visste, att han borde svara genast, att han inte ville, men han visste ocksa, att da skulle bjornramarna, som hollo om honom, krama ihjal honom med ett enda tag. "Jag far allt lov att betanka mig litet," sade han fordenskull.

"Naja, det kan du fa," sade bjornfar, "men jag ska saga dig, att det ar just jarnet, som har gett manniskorna ett sadant overtag over oss bjornar, att jag ocksa fordenskull garna vill fa slut pa arbetet har."

Pojken tankte, att han ville bruka uppskovet till att fundera ut nagot satt att komma undan, men han var sa angslig, att han inte kunde styra sina tankar, dit han ville, utan han borjade i stallet tanka pa vilken god hjalp manniskorna hade av jarnet. De behovde ju jarn till allting. Jarn var det i plogen, som redde upp akern, i yxan, som byggde huset, i lien, som mejade saden, i kniven, som kunde brukas till allt mojligt. Jarn var det i betslet, som styrde hasten, i laset, som stangde dorren, i spikarna, som hollo ihop moblerna, i platen, som tackte taket. Bossan, som hade utrotat vilddjuren, var av jarn och likasa hackan, som hade brutit upp gruvan. Jarn kladde krigsfartygen, som han hade sett i Karlskrona, pa jarnskenor rullade lokomotiven fram genom landet, av jarn var nalen, som sydde rocken, saxen, som klippte faren, grytan, som kokade maten. Stort som smatt, att, som var nyttigt och oumbarligt, var av jarn. Bjornfar hade nog ratt i att det var jarnet, som hade gett manniskan deras overmakt over bjornarna.

"Na, vill du, eller vill du inte?" sade bjornfar.

Pojken spratt upp ur sina tankar. Har stod han och tankte pa alldeles onodiga saker och hade annu inte funnit ut nagot satt att radda sig. "Ni far inte vara sa otalig," sade han. "Detta ar en viktig sak for mig, och jag far lov att ha tid att betanka mig."

"Na, betank dig da an en stund!" sade bjornfar. "Men jag vill saga dig, att det ar jarnets skull, att manniskorna har blivit sa mycket klokare an vi bjornar, och bara darfor ville jag garna fa slut pa arbetet har."

Nar pojken hade fatt det nya uppskovet, ville han anvanda det for att tanka ut en raddningsplan. Men tankarna gingo, som de ville, den natten, och de borjade ater syssla med jarnet. Han tyckte sig sa smaningom begripa vad manniskor hade mast tanka och fundera, innan de hade hittat pa hur de skulle smalta fram det ur malmen, och han tyckte sig se gamla svarta smeder sta lutade over assjan och grubbla over hur de ratt skulle hantera det. Det var kanske darfor, att de hade grubblat sa mycket over jarnet, som forstandet hade kommit i vaxt hos manniskorna, tills de antligen hade hunnit sa langt, att de kunde bygga sadana har stora verk. Det var sakert sa, att manniskorna hade jarnet att tacka for mer, an de sjalva visste.

"Na, hur gar det?" sade bjornfar. "Vill du, eller vill du inte?"

Pojken ryckte till. Har stod han och tankte onodiga tankar och visste annu inte hur han skulle bara sig at for att komma undan. "Det ar inte latt att valja, som ni tror," sade han. "Ni far lov att ge mig betanketid."

"An en stund kan jag vanta dig," sade bjornfar. "Men sedan far du inte langre anstand. Du ska veta, att det ar jarnets fel, att manniskorna leva har i bjornmarken, och da kan du nog forsta, att jag ville ha slut pa arbetet har."

Pojken amnade nyttja det sista uppskovet till att tanka ut nagon raddning, men sa angslig och forvirrad, som han var, gingo tankarna, som de ville, och de borjade nu syssla med allt det, som han hade sett, medan han flog fram over Bergslagerna. Nog var det bra markvardigt, att det fanns sa mycket liv och rorelse, sa mycket arbete borta i vildmarken. Tank sa fattigt och ode har skulle ha varit om det inte hade funnits jarn! Han tankte pa den har verkstaden, som hade gett arbete at sa manga, allt sedan den hade borjat byggas, och som nu hade samlat omkring sig sa manga hus, fulla av manniskor, och som hade dragit till sig jarnvagar och telegraftradar, och som sande ut...

"Na, hur gar det?" sade bjornen. "Vill du, eller vill du inte?"

Pojken strok sig med handen over pannan. Ingen raddning hade han tankt ut, men sa mycket visste han, att han inte ville gora nagot mot jarnet, som var en sa god hjalp for rik och fattig, och som gav brod at sa manga manniskor i detta land.

"Jag vill inte," sade han.

Bjornfar kramade honom litet hardare mellan ramarna utan att saga nagot.

"Ni ska inte kunna fa mig till att forstora ett jarnverk," sade pojken. "For jarnet ar till sa stor valsignelse, att det inte gar an att forgripa sig pa det."

"Da vantar du val inte heller, att du ska fa leva langre?" sade bjornen.

"Nej, det vantar jag inte," sade pojken och sag bjornfar rakt in i ogonen.

Bjornfar klamde till an hardare med ramarna. Det gjorde sa ont, att pojken fick tararna i ogonen, men han var tyst och sade ingenting.

"Ja, da sa!" sade bjornfar och hojde den ena ramen langsamt, for han hoppades in i det sista, att pojken skulle ge med sig.

I detsamma horde pojken, att nagot knappte till tatt bredvid dem, och han sag en blank bossmynning blanka pa ett par stegs avstand.

• Предыдущая
• 72/137
• Следующая