Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa - Страница 88

• Предыдущая
• 88/137
• Следующая

"Det ar inte sa illa gissat," hade korpen svarat. "Detta har varit en kungastad forr i varlden, men nu ar det slut pa den staten."

Pojken hade sett sig omkring an en gang, och da hade han framfor allt lagt marke till den stora domkyrkan, som lag och blankte i aftonljuset med tre hoga tornspiror, skona portaler och smyckade vaggar. "Kanske att det ar en biskop och hans praster, som bor har?" hade han sagt.

"Det ar inte sa illa gissat," hade korpen svarat. "Har har en gang bott arkebiskopar, som var lika maktiga som kungar, och det bor en arkebiskop har an i dag, men inte ar det han, som nu regerar har."

"Da vet jag inte vad jag ska hitta pa," hade pojken sagt. – "Jo, det ar lardomen, som bor och regerar i den har staden," hade korpen sagt, "Och de stora byggnaderna, som du ser pa alla hall, ar resta at honom och hans folk.

Pojken hade knappt velat halla detta for troligt. "Kom med bara, ska du fa se!" hade korpen sagt, och sa hade de farit och tittat pa de stora husen. Fonsterna hade statt oppna pa flera stallen. Pojken hade kunnat titta in bada har och dar, och han hade sett, att korpen hade haft ratt.

Bataki hade visat honom de stora biblioteket, som var fullt av bocker fran kallaren till takasen. Han hade fort honom till det stolta universitetshuset och visat honom de praktiga forelasningssalarna. Han hade flugit forbi den gamla byggnaden, som kallas Gustavianum, och pojken hade sett uppstoppade djur genom fonsterna. De hade flugit fram over de stora vaxthusen med de manga frammande vaxterna, och de hade tittat ner pa observatoriet, dar den langa tuben stod riktad mot himlen.

De hade ocksa svavat forbi manga fonster och sett gamla herrar med glasogon pa nasan, som hade suttit och skrivit eller last i rum, dar vaggarna voro kringmurade av bocker, och de hade farit forbi vindsrum, dar studenterna hade legat utstrackta pa sina soffor och stravat med digra luntor.

Antligen hade korpen slagit ner pa ett tak. "Ser du, att det ar sant, som jag sager, och att det ar lardomen, som ar herre har i staden?" hade han sagt, och pojken hade erkant, att han hade haft ratt. "Om jag inte vore en korp," hade Bataki vidare sagt, "utan bara en manniska som du, sa skulle jag sla mig ner har. Jag skulle sitta dag ut och dag in i ett rum fullt av bocker och lara mig allt, som stod i dem. Skulle du inte ha lust for sadant, du med?" – "Nej, da tror jag allt, att jag hellre far omkring med vildgassen," hade pojken svarat. – "Skulle du inte ha lust att bli sadan, som kan bota sjukdomar?" hade korpen fragat. – "Jo, det kunde ju sa vara." – "Skulle du inte ha lust att bli en sadan, som vet allt, som har hant i varlden, som talar alla sprak och kan saga vad sol, mane och stjarnor gar i for banor over himlen?" hade korpen sagt. – "Jo, det kunde ju ocksa vara roligt." – "Skulle du inte vilja lara sig skilja mellan ont och gott, ratt och oratt?" – "Det voro nog val behovligt," hade pojken sagt, "det har jag markt manga ganger." – "Och skulle du inte vilja lara till prast och predika i kyrkan darhemma?" – "Far och mor skulle allt bli fasligt glada, om jag komme sa langt," hade pojken svarat.

Pa detta sattet hade korpen fatt pojken att forsta, att de voro lyckliga, som fingo ligga i Uppsala och studera, men inte hade Tummetott da annu onskat att fa vara en ibland dem,

Men sa hade det rakat handa, att den stora festen till varens ara, som firas varje ar i Uppsala, hade agt rum denna afton.

Och saledes hade Nils Holgersson fatt se studenterna, nar de hade tagat bort till Botaniska tradgarden, dar festen skulle hallas. De hade kommit i ett brett, langt tag med vita mossor pa huvudet, och hela gatan hade varit som en mork strom, fylld av vita nackrosor. Vita, guldbroderade sidenfanor hade de burit framfor sig, och de hade sjungit varsanger under marschen. Men Nils Holgersson hade tyckt, att det inte var de sjalva, som sjongo, utan sangen hade svavat med dem over deras huvuden. Han hade tankt, att det inte var studenterna, som sjongo for varen, utan att varen satt gomd nagonstans och sjong for studenterna. Han hade inte trott, att manniskosang kunde ljuda sa. Det var som barrsus i grantoppar, som klang av stal, som vildsvanssang ute i havsbandet.

Nar studenterna hade kommit in i tradgarden, dar grasmattorna stodo i ljus, spad vargronska och tradens blad hollo pa att spranga knopparna, hade de stannat framfor en talar stol, och en ung, statlig man hade stigit upp i denna och talat till dem.

Talarstolen var rest pa trappan framfor de stora vaxthusen, och korpen hade satt ner pojken pa vaxthustaket. Dar hade han suttit i god ro och hort det ena talet efter det andra. Till sist hade en gammal man tagit plats i talarstolen. Den gamle hade sagt, att det basta i livet var att vara ung och fa tillbringa ungdomsaren i Uppsala. Han hade talat om det goda, fridfulla arbetet vid boken och den rika, ljusa ungdomsgladjen, som aldrig kunde njutas sa som dar i den stora kamratkretsen. Gang pa gang hade han kommit tillbaka till talet om den stora lyckan att fa leva bland glada, adelsinnade kamrater. det var detta, som gjorde modan sa ljuv och sorgen sa lattglomd och forhoppningarna sa ljusa.

Pojken hade suttit och sett ner pa studenterna, som stodo i halvcirkel nedanfor talarstolen, och han borjade forsta, att det harligaste av allt var att hora till deras krets. Det var en hog heder och lycka. Var och en blev nagot mer, an han skulle ha varit, om han hade statt ensam, darfor att han tillhorde en sadan skara.

Efter talet hade sangen ater ljudit, och efter sangen hade det kommit nya tal. Pojken hade aldrig trott eller forstatt, att ord kunde sattas samman, sa att de finge makt att rora och uppmuntra och gladja sa som dessa.

Nils Holgersson hade mest sett pa studenterna, men han markte nog, att de inte voro ensamma i tradgarden. Det fanns unga flickor dar i ljusa drakter och fina varhattar och mycket annat folk ocksa. Men det var med dem som med honom sjalv, att de tycktes vara ditkomna bara for att se pa studenterna.

Ibland hade det varit uppehall mellan talen och sangerna, och da hade skarorna spritt sig over hela tradgarden. Men snart nog hade en ny talare upptratt, och genast hade ahorarna samlat sig kring honom. Och pa detta sattet hade det fortgatt, anda tills det hade blivit kvall.

Nar allt var slut, hade pojken dragit djupt efter andan och gnuggat sig i ogonen, sasom nar man vaknar ur somn. Han hade varit borta i ett land, dar han aldrig forr hade gastat. Fran alla dessa, som voro glada at livet och sago segervisst pa framtiden, hade munterhet och lycka spritt sig som en smitta, och pojken hade varit inne i gladjens land, han som de. Men nar den sista sangen hade dott bort, hade pojken kant hur bedrovligt hans eget liv var, och det hade burit emot for honom att efter detta vanda tillbaka till sina arma reskamrater.

Korpen hade suttit bredvid pojken, och nu hade han borjat kraxa i hans oron. "Nu, Tummetott, ska jag tala om for dig hur du ska bli manniska. Du ska vanta, tills du rakar nagon, som sager till dig, att han garna skulle vilja vara i dina klader och fara omkring med vildgassen. Da ska du passa pa att saga sa har till honom: – Och nu hade Bataki lart pojken ett par ord, som voro sa starka och farliga, att de inte kunde sagas hogt, utan maste viskas, savida man inte ville bruka dem pa allvar. "Ja, mer an detta behovs det inte for att du ska bli manniska," hade Bataki sagt till sist.

"Nej, det tror jag nog," sade pojken, "for nagon, som skulle onska sig i mina klader, lar jag aldrig traffa pa.

"Det kunde val inte vara sa omojligt heller," hade korpen sagt, och sa hade han fort pojken inat staden och satt ner honom pa taket utanfor en vindskupa. En lampa brann inne i rummet, fonstret stod pa glant, och pojken hade nu en god stund statt dar och tankt pa hur lycklig den studenten matte vara, som lag och sov darinne.

• Предыдущая
• 88/137
• Следующая