Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa - Страница 89

• Предыдущая
• 89/137
• Следующая

Studenten spratt upp ur somnen och sag, att lampan stod och brann pa nattduksbordet. "Se dar, nu har jag glomt att slacka," tankte han och reste sig pa armbagen for att skruva ner lampan. Men innan han hann att gora detta, markte han, att nagot rorde sig borta pa skrivbordet.

Rummet var helt litet. Det var inte langt mellan sangen och bordet, och han kunde tydligt se det med alla de bocker, papper, skrivdon och fotografier, som belamrade det. Spritkoket och tebrickan hade han lamnat kvar dar, och dem sag han ocksa. Men det markvardiga var, att lika tydligt, som han sag detta andra sag han en liten parvel, som stod lutad over smorasken och holl pa att laga sig en smorgas.

Studenten hade upplevat sa mycket dagen forut, att han nastan hade blivit likgiltig for vad som hande honom. Han blev varken radd eller forvanad, utan tyckte, att det var en helt naturlig sak, att parveln hade kommit in for att fa sig en bit mat.

Han lade sig ner utan att slacka lampan och betraktade parveln med halvslutna ogon. Denne hade nu tagit plats pa en brevpress och satt dar storbelaten och smorde sig med kvarlevorna efter studentens kvallsvard. Det marktes, att han drog ut med atningen sa lange som mojligt. Han satt och valvde med ogonen och smackade med tungan. De torra brodkanterna och den gamla ostskalken voro nog sallsynta lackerheter for honom.

Studenten vill inte stora honom, sa lange som han at, men nar parveln inte tycktes forma mer, borjade han tala med honom.

"Halla, du!" sade han. "Vad ar du for en?"

Pojken spratt till och sprang mot fonstret, men nar han markte, att studenten lag stilla i sin sang, och inte forfoljde honom, stannade han. "Jag ar Nils Holgersson fran Vastra Vemmenhog," sade han, "och jag ar en manniska, jag saval som du, men jag har blivit forvandlad till en tomte, och sedan dess far jag omkring med vildgassen."

"Det var en besynnerlig historia," sade studenten och borjade fraga och forhora pojken, tills han fick reda pa ungefar allt, vad denne hade upplevat, sedan han for hemifran.

"Du har det riktigt bra," sade studenten. "Den, som anda vore i dina klader och finge fara bort fran alla bekymmer!"

Bataki, korpen, stod utanfor pa fonsterbradet, och nar studenten sade detta, knackade han med nabben mot rutan. Pojken forstod, att han ville vacka hans uppmarksamhet, sa att han inte matte forsumma sig, om studenten skulle saga de ratta orden. "A, inte lar du vilja byta med mig," sade pojken. "Den, som ar student, kan val inte vilja vara nagot annat."

"Detsamma tankte jag i morse,nar jag vaknade," sade studenten. "Men du skulle bara veta vad som har hant mig i dag. Det ar riktigt slut med mig. Det voro sannerligen det basta for mig, om jag finge far bort med vildgassen."

Pojken horde pa nytt Bataki knacka pa rutan, och sjalv fick han bade yrsel i huvudet och hjartklappning, for det lat ju nastan, som om studenten skulle komma att saga de ratta orden.

"Jag har talat om for dig hur jag har det," sade han till studenten. "Tala nu om for mig hur du har det!" Och studenten var val glad att fa nagon fortrogen och berattade arligt vad som hade hant honom. "Det finge val ga over med det andra," sade han till sist. "Men vad jag rakt inte kan lida, det ar, att jag har bragt en kamrat i olycka. Det voro mycket battre for mig, om jag voro i dina klader och finge fara omkring med vildgassen."

Bataki hackade haftigt pa rutan, men pojken satt stilla och tyst en lang stund och bara sag ratt framfor sig.

"Vanta litet! Du ska snart fa hora av mig," sade han med lag rost till studenten, och darpa gick han med litet drojande steg bort over skrivbordet och ut genom fonstret. Just nar han kom ut pa taket, steg solen upp, och det roda morgonljuset strommade over Uppsala. Det lyste och blankte fran alla tinnar och torn, och pojken maste saga sig sjalv an en gang, att detta var en riktig gladjens stad.

"Vad ar det at dig?" sade korpen. "Nu har du gatt miste om att bli manniska." – "Jag bryr mig inte om att byta med den studenten," sade pojken. "Jag finge ju bara ledsamheter for de dar bortblasta papperens skull."

"For dem behover du inte gora sig nagra bekymmer," sade Bataki. "Dem kan jag skaffa tillbaka." – "Nog tror jag, att du kan det," sade pojken, "men inte ar jag saker pa att du gor det. Jag vill allt forst vara trygg for den saken."

Bataki sade inte ett ord. Han bara spande ut vingarna, for astad och kom snart tillbaka med ett par pappersblad. Han for nu en hel timme fram och tillbaka lika flitig som en svala, nar hon drar ler till nastet, och forde det ena papperet efter det andra till pojken. "Sa dar, nu tror jag, att du ska ha fatt nastan alltihop," sade han till sist och stallde sig flamtande pa fonsterbradet.

"Tack ska du ha!" sade pojken. "Nu ska jag ga in och spraka med studenten." I detsamma kastade Bataki en blick inat rummet och sag hur studenten stod och ordnade och slatade papperen. "Du ar da det storsta not jag nansin har rakat pa!" for Bataki ut mot pojken. "Har du gett studenten handskriften? Da behover du inte ga in till honom. Han kommer aldrig mer att saga, att han vill vara en sadan som du."

Pojken stod ocksa och stirrade pa studenten, som var sa glad, att han dansade runt i sitt lilla rum i bara skjortan, och sa vande han sig till Bataki. "Jag forstar allt, Bataki, att du har velat stalla mig pa prov," sade han. "Du tankte nog, att jag skulle lamna Marten gaskarl att skota sig ensam pa den har svara resan, sa snart jag sjalv kunde fa det bra. Men nar studenten talade om sin historia, kom jag att tanka pa hur fult det var att svika en kamrat, sa det ville jag inte gora."

Bataki borjade krafsa sig i nacken med foten och sag nastan forlagen ut. Han kom sig inte for att saga nagot, utan flog bara med pojken raka vagen tillbaka till vildgassen.

Ingen kunde vara mera mild och god an den lilla gragasen Dunfin. Alla vildgassen tyckte mycket om henne, och den vita gaskarlen hade kunnat ga i doden for henne. Nar Dunfin bad om nagot, formadde inte en gang Akka saga nej.

Sa snart Dunfin kom till Malaren, borjade hon kanna igen landskapet. Harutanfor lag havet med en stor skargard, och dar bodde hennes foraldrar och syskon pa en liten holme. Hon bad vildgassen, att de skulle fara till hennes hem, innan de reste vidare norrut, sa att hon finge visa de sina, att hon annu var vid liv. Det skulle bli en sa stor gladje for dem.

Akka sa arligt ifran, att hon tyckte, att Dunfins foraldrar och syskon inte hade visat henne stor karlek, nar de hade overgivit henne pa Oland. Men Dunfin ville inte ge henne ratt i detta. "Vad annat skulle de gora, nar de sag, att jag inte kunde flyga?" sade hon. "Inte kunde de stanna kvar pa Oland for min skull."

Dunfin borjade beratta vildgassen om sitt hem ute i skargarden for att forma dem att gora resan. Det var en klippholme. Sag man den pa avstand, kunde man tro, att dar inte fanns annat an sten, men nar man kom dit, upptackte man det ypperligaste bete i klyftor och fordjupningar. Och battre hackplatser an de, som funnos dar i bergskrevorna eller mellan videbuskarna, det fick man leta efter. Men det basta av allt var den gamla fiskaren, som bodde darute. Dunfin hade hort. att han i sina unga ar skulle ha varit en stor skytt och standigt legat ute i havsbandet och jagat faglar. Men nu pa gamla dar, sedan hustrun var dod och barnen hade dragit hemifran, sa var han ensam i boet, hade han borjat varda sig om faglarna ute pa sitt skar. Han lossade aldrig ett skott efter dem och tillat inte heller, att nagon annan gjorde det. Han gick omkring till fagelredena, och nar honorna lago pa sina agg, plockade han mat till den. Ingen var radd for honom. Dunfin hade manga ganger varit inne i hans koja och blivit matad med brodsmulor. Men darfor att fiskaren var sa god mot faglarna, hade dessa flyttat till skaret i sadan myckenhet, att det borjade bli trangt om utrymmet. Kom man dit for sent en var, kunde det hitta pa att handa, att alla hackplatser voro upptagna. Det var fordenskull, som Dunfins foraldrar och syskon hade varit tvungna att resa ifran henne.

• Предыдущая
• 89/137
• Следующая